Kocko-Jocko

Jag fick Kocko-Jocko av min far när jag var runt 5 år gammal, efter att han varit på en Danmarksresa. Han hade vunnit den i en gripklo-automat och det gjorde att den kändes ännu mer speciell. Jag behöll den ett tag men som med de flesta andra barndomsleksaker så förpassades den upp till vinden efter några år. Någon gång i tonåren när jag var uppe på vinden och letade så hittade jag mina gamla nallar och där låg Kocko-Jocko, och hans svarta ögon talade till mig. 'Varför gömde du undan mig?' frågade han, inte förebrående på något sätt, bara undrande. Nu är han min resemaskot, men han betyder mer än så. Kocko-Jocko är en ständig påminnelse om att aldrig glömma bort hur det är att vara barn. Många verkar tappa den känslan allt eftersom de blir äldre. Kanske de aldrig fick några nallar som barn, vad vet jag, men att ha kvar känslan av nyfikenhet och att aldrig stagnera tycker jag är otroligt viktigt.

Mannen från rymden

Efter att Jeff Bridges gjorde Tron: Legacy, så hördes röster från lite varstans om att han borde göra uppföljare till fler av sina filmer. Den som nämns oftast i sammanhanget är Starman, Jeff själv har vid förfrågan sagt att han skulle vara intresserad om ett bra manus dök upp. Det som folk då glömmer bort, eller kanske inte känner till, är att det redan finns en uppföljare till filmen. Den gjordes i form av en TV-serie på 22 avsnitt som sändes i USA 1986-87. Den heter, precis som filmen, 'Starman', och fick namnet 'Mannen från rymden' när den sändes i Sverige någon gång våren 1987. Jag satt som klistrad framför TV:n, varje onsdagkväll, tio över sju. Starman spelas i TV-serien av Robert Hays, som kanske är mest känd för sin roll i Airplane!-filmerna. Serien utspelar sig ca 14 år efter att filmen slutade. Rymdmannen kommer här tillbaka till jorden för att hitta och hjälpa sin son, även den här gången använder han sig av en död kropp som transportmedel, nämligen frilansfotografen Paul Forrester. Handlingen rör sig runt rymdmannen och hans son, och hur de reser genom amerika för att försöka hitta mamman, Jenny Hayden, samtidigt som de försöker undvika att bli tillfångatagna av FSA-agenten George Fox. Serien finns inte utgiven på DVD officiellt men det går att få tag på en inofficiell utgåva genom Spotlight Starman, en sajt skapad av och för fans av serien.

Boktips #5

Jag hittade den! Efter mycket sökande och frustration över antikvariat med dålig ordning ("tyvärr kan vi inte hitta boken som vi sa att vi hade") så dök den till slut upp - Jimmy Knapp och de tretton sjörövarna. Boken är en fristående fortsättning på Jimmy Knapp och Lokföraren Lukas och är om möjligt ännu mer fantasifull. Utan den här boken skulle jag kanske aldrig ha fått veta vad en perpetuum mobile är för något. Bokens omslag gör att titeln verkar något motsägelsefull men det finns en fullt logisk förklaring. Underbar läsning för alla med barnasinnet i behåll!

Sprängdeg, krut och whisky

Det här var ett kärt återseende. Jag såg Privatdetektiven Kant första gången 1983, då jag var åtta år gammal. Seriens upphovsmän, Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer, gjorde tidigare kultserien 'Tårtan' som finns utgiven på DVD sen några år tillbaka. Vi är många som fortfarande väntar på en officiell DVD-utgåva av Privatdetektiven Kant. Tills vidare får vi nöja oss med dessa tv-inspelningar som nu finns utlagda på Youtube, samtliga tolv avsnitt!

Boktips # 4

Jimmy Knapp och Lokföraren Lukas, författad av Michael Ende (samme Michael Ende som skrev Momo och Den oändliga historien, m fl) kom ut på svenska första gången 1962. Baksidestexten beskriver handlingen bättre än vad jag kan göra:

"När Jimmy kom till Tryggland i ett slarvigt paket, fanns där bara fyra invånare - Kungen själv och hans tre undersåtar, och det var alldeles lagom. Men när Jimmy växte upp och blev en egen person fick de inte plats längre. Enda lösningen tycktes vara att lokföraren Lukas tog sitt lokomotiv Emma och gav sig ut i världen. Och Jimmy följde med. Efter många hisnande äventyr kom de båda vännerna till Kina, där kejsarens dotter blivit bortrövad av en fruktansvärd drake. Tack vare Lukas listighet och Jimmys mod lyckades de inte bara befria den söta prinsessan utan också ordna så att alla kan få rum i sitt älskade Tryggland."

Jag läste den när jag var i tioårsåldern och det är fortfarande en av de bästa och mest fantasirika barnböcker jag läst. Den fick en uppföljare också, "Jimmy Knapp och de tretton sjörövarna", som kom på svenska 1986.

En tidsresa till oktober 1985

Jag tror det var oktober, det var iallafall höst och kallt. Tage Danielsson hade nyligen dött och snart var det dags för höstlov, då fick jag åka upp till morfar och mormor i Stockholm. Jedins Återkomst hade haft premiär två år tidigare och Star Wars-hysterin hade sedan länge försvunnit, men jag hade precis fått upp ögonen för det. På Stor & Liten i Täby Centrum täcktes en vägg i en av gångarna av mängder av Star Wars-gubbar. De sorter som fanns kvar, alltså. Baksidan av korten visade betydligt fler varianter än vad jag såg i butiken och jag var ganska besviken på att det inte fanns mer att välja på. Efter en bra stund hade jag till slut bestämt mig:
- DEN ska jag ha! Gubben med hästansiktet!
Idag är Yak Face en av de mest värdefulla gubbarna av de ursprungliga 96. Jag hittade en i nyskick för två år sedan (den första var sedan länge sönderlekt och såld eller slängd) och idag fick jag själva kortet. Jag har sett bilder på förpackningen massor av gånger men det är först nu, när jag får hålla i figuren och kortet samtidigt, som den rätta känslan, den barnsliga lyckan, infinner sig...

Doug Hennings magiska värld

Trolleriprogrammet "The Magic Show" med Doug Henning var veckans höjdpunkt när jag var liten i början av 80-talet. Hans framträdanden var blixtrande, fartfyllda, färggranna, fyllda av stjärnor, regnbågar och en och annan kromad motorcykel, allt en liten sexåring kan begära. Ofta bjöd han in kändisar som fick vara "försökskaniner" i hans olika trick. Han avled för sex år sen och idag är han sorgligen bortglömd av SVT och övriga kanaler...

Robotminnen

Jag var 7 år gammal när jag följde med mina föräldrar på en av de första resorna till Danmark och Helsingör. Pappa var mitt uppe i byggandet av en modelljärnväg och besökte bland annat en affär med tillbehör för sådana hobbyister. Där fanns den här roboten, och några till i samma serie. En sorts byggmodell som man sedan kunde förvandla till något fordon, liknande Transformers. Jag ville ha allihop men fick nöja mig med en. Efter besöket i denna affär gick vi till något mörkt café där det ur högtalarna strömmade de sköna tonerna från Maggie Reilly och Mike Oldfields 'Moonlight Shadow'. Mike Oldfield anses av många vara en av världens bästa gitarrister, men sen han började knarka så har kreativiteten sjunkit betydligt.