Jag arbetar på ett mellanstort företag med ca 50-60 anställda. För några veckor sedan var alla våra visstidsanställda, 7 st, tvungna att sluta pga lågkonjunkturens effekter. En vecka efter att personalen decimerats på detta sätt kommer chefen ut till mig och följande diskussion utspelar sig:
-Trivs du med jobbet, är det OK?
-Javisst, säger jag sanningsenligt, jag trivs utmärkt, allt funkar perfekt...
-Bra, säger han, njut av det så länge det varar.
Sen går han.
Först tänker jag inte så mycket på det, mer än 'vad konstigt, vad menade han med det? Förmodligen ingenting...' Så jag försökte bara glömma bort det.
Två veckor senare får vi besked om att ytterligare tre personer måste sägas upp. Vilka det blir kommer att meddelas under morgondagen. Hur hade ni reagerat? För mig kändes det som ett knytnävsslag i magen - 'Det var alltså det han menade' - och jag förberedde mig på det värsta. Jag var fullständigt övertygad om att det var min tur att sluta och var fruktansvärt nervös. Nu klarade jag mig den här gången, och kanske min tolkning bara beror på att jag är extra nojig med tanke på konjunkturen och den situtation vi befinner oss i. Men jag kan inte låta bli att undra...
Visste chefen redan tre veckor innan att tre personer till skulle varslas?
Eller sa han som han gjorde bara för att visa att vem som helst kunde drabbas?
Labels: ångest, jobb
