Jordglobar och andra runda ting

Karl Pilkington är en idiot. Det hävdar Ricky Gervais, en brittisk komiker som har känt Karl under lång tid, och som älskar att reta honom. Karl är kanske ingen idiot, men hans förmåga att resonera logiskt är, om man uttrycker sig snällt, lite under medel. Därför blir det hysteriskt roligt när Ricky bestämmer sig för att göra ett reseprogram, An Idiot Abroad, och skickar iväg Karl - mot hans vilja - till jordens alla hörn för att uppleva och berätta om olika sevärdheter och lokala personligheter. Längs vägen utsätts han för olika överraskningar: i Israel blir han 'kidnappad' av 'terrorister' - en utbildning de har i landet för att man ska vara förberedd, om det händer, och veta vad man ska göra i en sån situation. I Mexiko får han springa för livet när de börjar skjuta fyrverkerier mitt på gatan. På varje ställe bjuds han på olika svårsmälta delikatesser, och hela tiden får han sova på antingen undermåliga hotell eller på andra obekväma ställen. Karl är förstås inte ett dugg tacksam över att få se världen, och det är högst tveksamt om han blir en bättre människa av att få sina vyer vidgade, men ett riktigt underhållande program är det hur som helst. Första säsongen finns nu ute på svensk DVD - köp!!

Kocko-Jocko

Jag fick Kocko-Jocko av min far när jag var runt 5 år gammal, efter att han varit på en Danmarksresa. Han hade vunnit den i en gripklo-automat och det gjorde att den kändes ännu mer speciell. Jag behöll den ett tag men som med de flesta andra barndomsleksaker så förpassades den upp till vinden efter några år. Någon gång i tonåren när jag var uppe på vinden och letade så hittade jag mina gamla nallar och där låg Kocko-Jocko, och hans svarta ögon talade till mig. 'Varför gömde du undan mig?' frågade han, inte förebrående på något sätt, bara undrande. Nu är han min resemaskot, men han betyder mer än så. Kocko-Jocko är en ständig påminnelse om att aldrig glömma bort hur det är att vara barn. Många verkar tappa den känslan allt eftersom de blir äldre. Kanske de aldrig fick några nallar som barn, vad vet jag, men att ha kvar känslan av nyfikenhet och att aldrig stagnera tycker jag är otroligt viktigt.

Boktips #9

Raymond Briggs heter en mycket begåvad brittisk serietecknare som har gjort flera minnesvärda album. Jag har några av dom i min seriehylla och min favorit är Jultomten Reser På Semester, som jag läste gång på gång så fort jag blivit läskunnig i sexårsåldern. Tomten bygger om sin släde till husbil och semestrar i Frankrike, Skottland och Las Vegas innan han återvänder hem. Briggs har en teckningsstil och ett språk som tilltalar både barn och vuxna och hans album kan därför med fördel läsas av alla åldrar. Lycka till med att hitta det här albumet som bara har publicerats en gång (1975), föregångaren 'Jultomten' finns i två upplagor och är lättare att få tag på.

En sorts förtroendekris

Jag gillar att resa. Minst ett par gånger i månaden utnyttjar jag lokaltrafiken eller SJ och lämnar Norrköpings kommun för upplevelser på andra orter. När man reser blir man hungrig efter en stund, och det lättaste sättet att bli kvitt hungern är att förse sig med färdkost på det ställe som ligger närmast järnvägs- eller busstationen, vilket i 99 fall av 100 är en välkänd kiosk med blå och gul logotyp som återfinns över hela landet.
Nu börjar jag dock bli trött på deras affärsmetoder. Överallt i butiken ser man små lappar och skyltar som informerar om extraerbjudanden - läsk + korv för 29 kr, två snickers för 20 kr, kaffe + bulle för 15 kr, mm. Detta vore ju gott och väl om man bara kunde lita på vad som sägs på skyltarna, men de senaste fyra-fem gångerna jag har handlat något så visar det sig när jag kommer till kassan att det finns en hake. Läsk + valfri stycksak för 29 kr gäller t ex bara om jag väljer Snickers. Om jag tolkar valfri som att det betyder "valfri" och istället väljer en Bounty, får jag istället betala 32 kr. Jag ska inte heller förutsätta att skyltarna är aktuella, flera gånger har det hänt att det pris som står angivet har slutat gälla och jag har blivit några kronor fattigare än jag tänkt mig.
Ett råd till samtliga resenärer således: köp gärna tidningar och annat med fast angivet pris, men se upp med kombinationserbjudanden, eller köp er färdkost någon annanstans.

Rapport från Falun

Jag besökte Borlänge och Falun i helgen, en ny erfarenhet då jag inte varit där innan. Sex timmars tågresa, men det fantastiska var att alla tåg kom och gick på exakt utsatt tid, både på dit- och hemresan. Man blir nästan lite sur, för när tågen är försenade brukar man ofta få någon kompensation, till exempel kaffe och fralla från bistron eller närmaste pressbyrå. Vad kan jag då säga om de båda städerna? Ja, Borlänge hann jag inte se så mycket av, mer än gatlyktorna, som var av en modell jag inte sett tidigare. Falun var rejält kallt men redan andra dagen hade det blivit plusgrader. Staden är ganska platt med omgivande små kullar, i övrigt som man kan förvänta sig av ett samhälle i mellansverige, alla köpcentrum samlade på ett ställe och krogar i stadens utkanter med halvdan musik på för hög volym. Människorna verkade dock vara trevliga.