Tillbaka till Oz

1939 så fick filmen Trollkarlen från Oz två oscars och blev nominerad till ytterligare fyra. Filmen, som gjorde Judy Garland till stjärna, baserade sig på en bok skriven av Lyman Frank Baum år 1900. Baum skrev en hel serie böcker om landet Oz, men det skulle dröja ända till 1985 innan någon gjorde en uppföljare till den framgångsrika filmen. Den första filmen har jag sett flera gånger, men uppföljaren, Return to Oz, såg jag först igår, och blev mycket imponerad. Huvudpersonen Dorothy återvänder till Oz på ett spektakulärt sätt, och upptäcker att den gula tegelbricksvägen och smaragdstaden är förstörda, och alla invånare förvandlade till sten. Staden behärskas istället av Hjulingarna (Wheelers), som inte är särskilt gästvänliga. Filmen är ganska otäck på vissa ställen, inte alls så sockersöt som den första filmen. På många sätt är den bättre än sin föregångare, den värld som Dorothy kommer till känns på samma gång både magisk och helt verklig. Trots en stor budget så blev den tyvärr en flopp på biograferna, i mitt tycke förtjänar den ett bättre öde och jag rekommenderar den absolut till alla som har sett originalfilmen.

Losern, del 3: Bubbelpojken

Jag hade kanske två, tre lekkamrater under hela skoltiden, inga från min egen klass. När jag ringde och försökte få träffa mina 'klasskamrater' på fritiden, blev jag avvisad och utskrattad. Att ständigt hållas utanför gemenskapen får vissa konsekvenser. Det är som att bli innesluten i en bubbla. Det enda jag visste om mina jämnåriga var det jag kunde observera under skoltid, eller de få gånger jag blev bjuden på födelsedagskalas. 'Bubblan' blev till slut det normala tillståndet, en sorts skydd då glåporden haglade som värst. Jag tillhörde inte deras värld, alltså behövde jag inte bry mig. På något sätt utvecklades jag ändå: jag pratade mer med vuxna än mina jämnåriga, läste böcker, lekte för mig själv (mest lego) och tyckte nog att det mest var skönt att slippa 'kamraterna' och allt vad grupptryck hette. Men effekterna av utanförskapet sitter kvar länge, och än idag känner jag mig osäker i sociala situationer, och funderar på vad det egentligen var jag missade. Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag fått vara med från början? Ja, kanske, men inte nödvändigtvis bättre.

Doug Hennings magiska värld

Trolleriprogrammet "The Magic Show" med Doug Henning var veckans höjdpunkt när jag var liten i början av 80-talet. Hans framträdanden var blixtrande, fartfyllda, färggranna, fyllda av stjärnor, regnbågar och en och annan kromad motorcykel, allt en liten sexåring kan begära. Ofta bjöd han in kändisar som fick vara "försökskaniner" i hans olika trick. Han avled för sex år sen och idag är han sorgligen bortglömd av SVT och övriga kanaler...