Boktips # 3

Barnboken 'Om det kommer en Unugunu', skriven av Irina Korschunow, gavs ut 1981 och kan idag, med lite tur, hittas på välsorterade antikvariat. Jag läste den när jag var i tioårsåldern, jag tyckte den var hemsk, men jag gillade den ändå. Unugunun verkar vara nån sorts rymdvarelse som olovandes bosätter sig hos en familj och terroriserar den. Familjen kan inte säga något till utomstående eftersom 'det är en skam att ha en Unugunu hos sig'. Efter några dagar sparkar de ut Unugunun och en befriande känsla infinner sig. Ungefär som när jag bestämde mig för att sparka ut losern ur mitt liv.

Losern

Det här är jag, 9 år gammal, 1985. Bilden har suttit i mitt gamla fotoalbum i tjugotre år och nu delar jag med mig av den till er. Jag vet inte varför men det bilden representerar för mig är att jag är en loser, eller var en loser. Jag kommer ganska väl ihåg hurdan jag var då, hur jag tänkte och hur jag inte tänkte. Då visste jag ingenting om psykologi, eller att man kan förändra sitt tänkande och sitt beteende. Jag identifierade mig med loser-begreppet väldigt länge, kanske jag tyckte att det var något tryggt att hålla sig till, att veta att om jag inte förväntade mig något av mig själv så skulle ingen annan göra det heller och kraven på mig skulle minska, eller nåt. Vilket naturligtvis är ett felaktigt tankesätt. Jag tänkte fel i mycket då. Men förändringen skulle komma.

The dead shall rise again

Det är svårt att blogga. Man måste ju ha något intressant att säga. Man måste ha *nånting* att säga. Vad har jag att komma med? Mitt liv är ju ganska ointressant. Det är få människor som delar mina intressen. Det som kommer ur min mun är oftast ogenomtänkt och irrelevant.... bla bla bla.
That's loser talk. Slut med det nu. Håll utkik efter många nya och intressanta inlägg.