Där går min hjälte

Ända sen jag första gången hörde 'Monkey Wrench' så har Foo Fighters varit ett av mina absoluta favoritband. Igår spelade de på ett nästan fullsatt Stockholms Stadion (31 000 hade letat sig dit) och det var en sån där magisk kväll då inget kunde gå fel - det ryktades om att det skulle bli regn, men vädret var perfekt. Efter några timmars väntan och ett par ganska tråkiga förband, satte röjet igång. Och vilket röj! Man brukar prata om artister som ger allt på scen, men fan vet om inte Dave Grohl ger mer än så. Han hoppar, studsar, springer och spelar gitarr som om varje sekund vore hans sista. Han har en sån energi att det är omöjligt att inte ryckas med och att gilla varje ögonblick lika mycket som han, och bandet, verkar göra. Foo Fighters spelar en positiv, livsbejakande rock som, tycker jag, skiljer sig från det mesta som görs annars idag - blackmetal, demoner, ockultism och annan deprimerande skit. De spelade alla sina stora hits, och just Monkey Wrench var en av de bästa igår kväll, även om 'Best of you' förmodligen var kvällens pärla. Det här var deras största Sverige-spelning hittills, jag hoppas det blir fler i framtiden, och snart!

Thunderstruck

Parkarbetaren Roy Sullivan, på bilden ovan, är den människa som har träffats flest gånger av blixten - sju gånger, mellan 1942 och 1977. Jag läste om honom i Guinness Rekordbok när jag var liten, jag var väldigt fascinerad av alla sorters rekord under en period, och det här var ett som fastnade i min sjuåriga hjärna, och har orsakat en närmast irrationell rädsla för att bli träffad sedan dess. Det sägs att risken att bli träffad av blixten är runt 1 på 6000, jag vet inte riktigt hur de har räknat men jag utgår från att de menar 1 av var 6000:e människa som utsätter sig för risken att bli träffad (om 'risk' betyder att det räcker med att vara utomhus när det åskar, eller om man måste utsätta sig för en betydande risk som t ex att vara ute på ett öppet fält och hålla i en metallstav, vet jag inte). Hursomhelst: Häromkvällen, när jag var på väg hem från en kompis, regnade och åskade det ordentligt. Åskan var flera kilometer bort men himlen lystes upp av blixtar oroväckande ofta. Jag var redan ganska uppjagad då jag plötsligt insåg att jag dessutom höll i ett paraply, vilket förstås innebar en förhöjd risk. Resten av promenaden till busshållplatsen (tio minuter) avverkades i snabb takt, utan paraply, i ösregn. Jag klarade mig helskinnad den här gången men nästa gång det åskar så stannar jag nog inne.

0914070514 06291819202718 130907

040520 2818 112112 012020 191118092201 111504. 130114 110114 0229181001 130504 052020 051411051220 192419200513 191513 2818 12282020 012020 111428031101, 150308 190514 1228070701 0914 1427071801 062012020523201801 021511192028220518 0512120518 0212097140419090606181518, 02011801 062918 012020 102822120119. 020912040514 15220114 2818 06182714 060912130514 "200805 1401110504 1221140308" 0122 0401220904 03181514051402051807, 040514 080118 0914070520 130504 19090606181518 012020 07291801, 100107 202403112005 02011801 012020 020912040514 16011919010405 021801.

Boktips #10

En sommardag för ett par år sedan fick jag se den här boken på skyltning i Akademibokhandelns pocketställ. Äntligen, tänkte jag, en man som vågar säga sanningen! Jag införskaffade boken, sträckläste den flera gånger om, och var därefter övertygad om att ateism var det enda rätta förhållningssättet. Richard Dawkins, till vardags professor i bilogi vid universitetet i Oxford, framför i boken flera argument till varför tron på en gud - den kristna guden, Allah, eller valfri afrikansk stamgud - är irrationell, åtminstone ur vetenskaplig synvinkel. Han gör det med en ton som bitvis förefaller vara arrogant, men kanske det är oundvikligt att det blir så när man som Dawkins attackerar religionen i dess sämsta former. Efter att jag läst boken har jag emellertid fått nya insikter, jag har långt ifrån blivit omvänd, men numera ser jag ateismen som ett av flera olika förhållningssätt, snarare än en absolut sanning. Inget förhållningssätt kan egentligen sägas vara mer 'rätt' än något annat. Jag tycker fortfarande att boken är läsvärd, bl a eftersom den förklarar Det naturliga urvalet, Darwins största upptäckt, på ett kortfattat och bra sätt (mer om detta i kommande boktips).