Losern, del 4: Förvandlingen

Det som slutligen fick mig att kasta bort alla loser-tankar var insikten om vilken falsk människa jag hade blivit. Jag hade levt med mitt dåliga självförtroende under så lång tid att det till slut, i min hjärna, hade blivit det som jag byggt upp min personlighet kring - det var det enda jag 'visste' var sant. Men efterhand som mitt självförtroende gradvis blev bättre - mycket tack vare flytten till Finspång - så blev jag mer och mer förvirrad. Om det var 'sant' att jag var en värdelös loser, varför kände jag mig då falsk när jag kommunicerade detta utåt? Svaret var att mitt dåliga självförtroende egentligen inte var något dåligt självförtroende, utan bara en mask, något jag konstruerat för att skydda mig från angrepp på den jag egentligen var, under masken. Denna insikt var inget som kom som en blixt från en klar himmel utan hade sakta växt fram, som ett frö i marken som ligger och gror i flera år innan det till slut letar sig upp till ytan.

En natt bestämde jag mig för att riva konstruktionen.

Jag vet inte exakt hur det gick till, eller hur jag tänkte, mer än att jag hade en stark önskan om att göra mig kvitt min gamla loser-personlighet en gång för alla. Jag var på en gång både upprymd och skräckslagen, det kändes som att varenda synaps i hjärnan började spraka och knastra. När denna aktivitet till slut upphörde så svävade jag i ett stort tomrum, som om jag inte hade någon personlighet kvar. Jag var fri, men vilsen. Sedan föll jag i djup sömn.

Redan dagen efter, på jobbet, fick jag bekräftelse på att jag hade lyckats. Jag tacklade problem som uppstod på ett helt annat sätt, och blev inte sur på mig själv när jag gjorde fel. Den gamla personligheten var borta, nu fanns det gott om plats för att bygga något nytt. Men att skapa en ny personlighet är inte något man gör på en dag. Det tar tid, och det måste få ta tid. Jag kan fortfarande bli osäker i vissa situationer, men osäkerheten känns på ett annat sätt. Min förhoppning är att den här förändringen kommer att göra mig mer öppen och ärlig, och att jag vågar ta kontakt med och prata med människor på ett nytt sätt.

Losern, del 3: Bubbelpojken

Jag hade kanske två, tre lekkamrater under hela skoltiden, inga från min egen klass. När jag ringde och försökte få träffa mina 'klasskamrater' på fritiden, blev jag avvisad och utskrattad. Att ständigt hållas utanför gemenskapen får vissa konsekvenser. Det är som att bli innesluten i en bubbla. Det enda jag visste om mina jämnåriga var det jag kunde observera under skoltid, eller de få gånger jag blev bjuden på födelsedagskalas. 'Bubblan' blev till slut det normala tillståndet, en sorts skydd då glåporden haglade som värst. Jag tillhörde inte deras värld, alltså behövde jag inte bry mig. På något sätt utvecklades jag ändå: jag pratade mer med vuxna än mina jämnåriga, läste böcker, lekte för mig själv (mest lego) och tyckte nog att det mest var skönt att slippa 'kamraterna' och allt vad grupptryck hette. Men effekterna av utanförskapet sitter kvar länge, och än idag känner jag mig osäker i sociala situationer, och funderar på vad det egentligen var jag missade. Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag fått vara med från början? Ja, kanske, men inte nödvändigtvis bättre.

Losern, del 2: Mobboffret

Jag var nog ett tacksamt mobboffer. Jag uppfattades av mina klasskamrater som lite bakom, vilket kanske var sant på ett sätt. Jag hade svårt för sociala situationer och hade ingen riktig koll på människor runt omkring mig. Varje dag höll de på, benämnde mig med alla möjliga öknamn, knuffades, höll mig utanför gemenskapen. Naturligtvis trodde jag att allt var mitt fel - att jag var trög, svag, feg som inte vågade säga ifrån eller slå tillbaka. Det var sån jag var och det var därför inte mer än rätt att jag fick lida för det.
Många år senare, när jag fick tid att reflektera över det som hände, kunde jag se olika bakomliggande orsaker till mobbningen. Vi var barn, och barn är alltid oskyldiga, mobbade såväl som mobbare. Jag funderade över vilka det var som mobbade mig, och hur deras livssituationer såg ut vid tillfället. Flera av dem bodde nära varandra, några i samma kvarter, och kunde därför ofta träffas naturligt på fritiden. Jag bodde en bit ifrån och såg sällan mina kamrater utanför skoltid. Kan det ha haft någon betydelse? Spelade det någon roll att mina föräldrar inte hade några kontakter med de andra barnens föräldrar? Kanske jag var ett offer för omständigheter som jag varken kände till eller kunde påverka. Om man aldrig lär sig det sociala samspelet som barn, hur ska man då kunna förstå vilken stor betydelse det har?

Losern

Det här är jag, 9 år gammal, 1985. Bilden har suttit i mitt gamla fotoalbum i tjugotre år och nu delar jag med mig av den till er. Jag vet inte varför men det bilden representerar för mig är att jag är en loser, eller var en loser. Jag kommer ganska väl ihåg hurdan jag var då, hur jag tänkte och hur jag inte tänkte. Då visste jag ingenting om psykologi, eller att man kan förändra sitt tänkande och sitt beteende. Jag identifierade mig med loser-begreppet väldigt länge, kanske jag tyckte att det var något tryggt att hålla sig till, att veta att om jag inte förväntade mig något av mig själv så skulle ingen annan göra det heller och kraven på mig skulle minska, eller nåt. Vilket naturligtvis är ett felaktigt tankesätt. Jag tänkte fel i mycket då. Men förändringen skulle komma.

The dead shall rise again

Det är svårt att blogga. Man måste ju ha något intressant att säga. Man måste ha *nånting* att säga. Vad har jag att komma med? Mitt liv är ju ganska ointressant. Det är få människor som delar mina intressen. Det som kommer ur min mun är oftast ogenomtänkt och irrelevant.... bla bla bla.
That's loser talk. Slut med det nu. Håll utkik efter många nya och intressanta inlägg.

Nu blir det mål... löst

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, säger man ju. Henkes mål i all ära, men den stora snackisen igår var nog ändå målet som aldrig blev av. Snacka om klantarsle! Men hockey är ju en fjollsport (så länge inte Sverige vinner OS- eller VM-guld), så vad kan man förvänta sig.