Skam den som ger sig

Efter att ha bönat och bett och tjatat under lång tid så har det äntligen hänt - Privatdetektiven Kant finns nu på DVD! Även serierna Tårtan och Doktor Krall, som jag inte sett sen jag var liten, finns med i denna ypperliga samlingsbox. Ser fram mot att få återstifta bekantskap med min barndoms hjältar samtidigt som jag öppnar min påse med harpluttar!

Forrest och jag

Jag är en retard. Det är bara att erkänna, rätt upp och ner. Jag har försökt att dölja det genom att säga att jag hatar filmen Forrest Gump, delvis för att jag ogillar filmer som har med retards "bara för sakens skull", men också för att första gången jag såg filmen, hösten 1997, tillsammans med några vänner, fick jag veta av en kompis att "DU kommer att ÄLSKA den filmen!" Just jag, alltså.
Nu är inte det här något jag beklagar mig över, inte heller något som hänger ihop med mitt tidigare nämnda dåliga självförtroende (som är mycket bättre nu än för några år sen), utan bara ett - inte särskilt seriöst - konstaterande. Visst, jag är hyfsat allmänbildad, jag kan uttrycka mig begripligt och jag går inte omkring och skelar med tungan ute, men ofta tänker jag ologiskt och irrationellt, och handlar därför som om jag vore i total avsaknad av sunt förnuft. I övrigt finns det, förutom ovan nämnda filmvisning, en del sammanträffanden som är svåra att bortse från:
- Samhall ligger bara ca 100 meter från där jag bor
- Min favoritkaraktär i Knasen? Nollan, förstås
- När jag var liten (5-6 år) var jag ett tag kär i en tjej, som jag långt senare fick veta var utvecklingsstörd
Vart vill jag då komma med detta påstående? Kanske att det egentligen inte är så farligt. Snarare tvärtom, skulle jag säga. Retards har många fördelar jämfört med befolkningen i stort. Man är oftast glad och bekymmersfri, pga att man inte har koll på nånting så behöver man inte oroa sig för något, och man har en perfekt ursäkt för alla irrationella uttalanden och handlingar (och blogginlägg) man gör sig skyldig till. Så länge man inte gör som Ben Stiller så är allt OK.

Losern, del 4: Förvandlingen

Det som slutligen fick mig att kasta bort alla loser-tankar var insikten om vilken falsk människa jag hade blivit. Jag hade levt med mitt dåliga självförtroende under så lång tid att det till slut, i min hjärna, hade blivit det som jag byggt upp min personlighet kring - det var det enda jag 'visste' var sant. Men efterhand som mitt självförtroende gradvis blev bättre - mycket tack vare flytten till Finspång - så blev jag mer och mer förvirrad. Om det var 'sant' att jag var en värdelös loser, varför kände jag mig då falsk när jag kommunicerade detta utåt? Svaret var att mitt dåliga självförtroende egentligen inte var något dåligt självförtroende, utan bara en mask, något jag konstruerat för att skydda mig från angrepp på den jag egentligen var, under masken. Denna insikt var inget som kom som en blixt från en klar himmel utan hade sakta växt fram, som ett frö i marken som ligger och gror i flera år innan det till slut letar sig upp till ytan.

En natt bestämde jag mig för att riva konstruktionen.

Jag vet inte exakt hur det gick till, eller hur jag tänkte, mer än att jag hade en stark önskan om att göra mig kvitt min gamla loser-personlighet en gång för alla. Jag var på en gång både upprymd och skräckslagen, det kändes som att varenda synaps i hjärnan började spraka och knastra. När denna aktivitet till slut upphörde så svävade jag i ett stort tomrum, som om jag inte hade någon personlighet kvar. Jag var fri, men vilsen. Sedan föll jag i djup sömn.

Redan dagen efter, på jobbet, fick jag bekräftelse på att jag hade lyckats. Jag tacklade problem som uppstod på ett helt annat sätt, och blev inte sur på mig själv när jag gjorde fel. Den gamla personligheten var borta, nu fanns det gott om plats för att bygga något nytt. Men att skapa en ny personlighet är inte något man gör på en dag. Det tar tid, och det måste få ta tid. Jag kan fortfarande bli osäker i vissa situationer, men osäkerheten känns på ett annat sätt. Min förhoppning är att den här förändringen kommer att göra mig mer öppen och ärlig, och att jag vågar ta kontakt med och prata med människor på ett nytt sätt.

Varifrån kommer allt hat?

Jag intresserar mig inte bara för Spindelmannen och Jeff Bridges, även om man ibland kan få ett annat intryck på den här bloggen. Jag är intresserad av många saker: film, serier, rymden, vetenskap, insekter, tjejer i kepsar, dinosaurier, drömmar, psykologi, resor, robotar, design, konst, samlande, fotboll, science fiction, och mycket annat. Jag gillar att prata om saker jag är intresserad av och saker jag tycker om. Intressen är ju en stor del av vad som definierar oss som människor. Därför tycker jag det är märkligt att många numera hellre väljer att definiera sig utifrån vad de inte gillar. Folk verkar ha ett stort behov av att berätta vad de inte bryr sig om eller ogillar (i nättidningarnas olika 'polls' där man kan rösta på något och välja alternativen 'ja', 'nej' och 'vet inte' så finns det numera ofta en fjärde ruta att kryssa i för de som vill - 'bryr mig inte'). Oftast är de inte heller nöjda med att bara ogilla lite grann, utan hatar allt som de finner det minsta ointressant. 'Jag hatar fotboll', 'jag hatar matte', 'jag hatar mitt jobb' - visst, vi har åsiktsfrihet här i landet så folk får väl tycka vad de vill. Och visst finns det saker jag hatar också. Jag hatar folk som jobbar med radio och TV och inte har lärt sig hur man pratar ordentligt, t ex. Men jag väljer oftast att hålla tyst om det, för jag tycker det är så mycket mer intressant att dela med mig av vad jag faktiskt gillar, och kanske få höra vad andra gillar också. Så: Sluta hata, börja gilla!