Losern, del 2: Mobboffret

Jag var nog ett tacksamt mobboffer. Jag uppfattades av mina klasskamrater som lite bakom, vilket kanske var sant på ett sätt. Jag hade svårt för sociala situationer och hade ingen riktig koll på människor runt omkring mig. Varje dag höll de på, benämnde mig med alla möjliga öknamn, knuffades, höll mig utanför gemenskapen. Naturligtvis trodde jag att allt var mitt fel - att jag var trög, svag, feg som inte vågade säga ifrån eller slå tillbaka. Det var sån jag var och det var därför inte mer än rätt att jag fick lida för det.
Många år senare, när jag fick tid att reflektera över det som hände, kunde jag se olika bakomliggande orsaker till mobbningen. Vi var barn, och barn är alltid oskyldiga, mobbade såväl som mobbare. Jag funderade över vilka det var som mobbade mig, och hur deras livssituationer såg ut vid tillfället. Flera av dem bodde nära varandra, några i samma kvarter, och kunde därför ofta träffas naturligt på fritiden. Jag bodde en bit ifrån och såg sällan mina kamrater utanför skoltid. Kan det ha haft någon betydelse? Spelade det någon roll att mina föräldrar inte hade några kontakter med de andra barnens föräldrar? Kanske jag var ett offer för omständigheter som jag varken kände till eller kunde påverka. Om man aldrig lär sig det sociala samspelet som barn, hur ska man då kunna förstå vilken stor betydelse det har?