Losern, del 3: Bubbelpojken

Jag hade kanske två, tre lekkamrater under hela skoltiden, inga från min egen klass. När jag ringde och försökte få träffa mina 'klasskamrater' på fritiden, blev jag avvisad och utskrattad. Att ständigt hållas utanför gemenskapen får vissa konsekvenser. Det är som att bli innesluten i en bubbla. Det enda jag visste om mina jämnåriga var det jag kunde observera under skoltid, eller de få gånger jag blev bjuden på födelsedagskalas. 'Bubblan' blev till slut det normala tillståndet, en sorts skydd då glåporden haglade som värst. Jag tillhörde inte deras värld, alltså behövde jag inte bry mig. På något sätt utvecklades jag ändå: jag pratade mer med vuxna än mina jämnåriga, läste böcker, lekte för mig själv (mest lego) och tyckte nog att det mest var skönt att slippa 'kamraterna' och allt vad grupptryck hette. Men effekterna av utanförskapet sitter kvar länge, och än idag känner jag mig osäker i sociala situationer, och funderar på vad det egentligen var jag missade. Hade mitt liv sett annorlunda ut om jag fått vara med från början? Ja, kanske, men inte nödvändigtvis bättre.