Där går min hjälte

Ända sen jag första gången hörde 'Monkey Wrench' så har Foo Fighters varit ett av mina absoluta favoritband. Igår spelade de på ett nästan fullsatt Stockholms Stadion (31 000 hade letat sig dit) och det var en sån där magisk kväll då inget kunde gå fel - det ryktades om att det skulle bli regn, men vädret var perfekt. Efter några timmars väntan och ett par ganska tråkiga förband, satte röjet igång. Och vilket röj! Man brukar prata om artister som ger allt på scen, men fan vet om inte Dave Grohl ger mer än så. Han hoppar, studsar, springer och spelar gitarr som om varje sekund vore hans sista. Han har en sån energi att det är omöjligt att inte ryckas med och att gilla varje ögonblick lika mycket som han, och bandet, verkar göra. Foo Fighters spelar en positiv, livsbejakande rock som, tycker jag, skiljer sig från det mesta som görs annars idag - blackmetal, demoner, ockultism och annan deprimerande skit. De spelade alla sina stora hits, och just Monkey Wrench var en av de bästa igår kväll, även om 'Best of you' förmodligen var kvällens pärla. Det här var deras största Sverige-spelning hittills, jag hoppas det blir fler i framtiden, och snart!

Inspiration

Idag är det 30 år sedan John Lennon sköts till döds utanför sin lägenhet i New York. Jag var lite för ung då för att ha några egna minnen av händelsen men senare har jag lyssnat mycket på hans musik och undrat, vad hade han åstadkommit om han fått leva vidare? De låtar han gjorde under solokarriären, efter att Beatles splittrades, tycker jag är hans allra bästa. Woman, Imagine och Working Class Hero är låtar som efter 30 år fortfarande känns aktuella och inspirerande. John Lennon kämpade även för fred och mänskliga rättigheter och var och är en stor förebild för mig och många andra. Idag är det svårt att hitta bra förebilder, antingen är de döda/mördade eller så har de svikit sina ideal (som t ex de flesta av dagens politiker). Allt kanske inte var bättre förr, men det fanns åtminstone människor som brann för vad de trodde på.

Charles Ingalls, en man att lita på

Jag följde Lilla Huset på Prärien väldigt länge som liten, och redan tidigt stod det klart för mig att Charles Ingalls (spelad av Michael Landon) inte var som andra män. Han var perfekt, så bra en man nånsin kunde bli. Han byggde sitt hus helt själv - hur många gör det idag? Han var stor och stark, men ändå snäll, ansvarstagande, rolig, och försedd med en rejäl dos sunt förnuft. Han klarade av allt, löste alla problem som kom hans väg. MacGyver skulle ha varit avis på Charles Ingalls. Serien finns ute på DVD och jag har införskaffat de första två säsongerna. Det som slår mig mest när jag ser 'Lilla Huset' nuförtiden, är hur mycket av de gamla värderingarna som verkar ha glömts bort idag. Att aldrig ljuga, att hjälpa sin nästa, att hålla ett löfte man gett - detta var heliga principer för dryga 100 år sen, och alla levde efter dem. Varför är det inte så idag?

Så ska en man vara

Avslappnad, rolig, tankfull och med ett leende som får alla kvinnor på fall. Egenskaper som alla stämmer in på Jeff Bridges, eller åtminstone de roller han spelar. Han är en av mina favoritskådespelare och har spelat 'The Dude' i The Big Lebowski, psykolog i K-PAX, hästuppfödare i Seabiscuit, uppfinnare, ex-fånge, porrfilmsproducent och mycket annat. Gemensamt för alla roller är att han förmedlar en optimistisk livssyn, även under svåra omständigheter får man känslan av att allt ordnar sig bara man har rätt inställning. Jag kan speciellt rekommendera American Heart, en av hans mindre kända filmer men en av hans allra bästa.