Boktips # 3

Barnboken 'Om det kommer en Unugunu', skriven av Irina Korschunow, gavs ut 1981 och kan idag, med lite tur, hittas på välsorterade antikvariat. Jag läste den när jag var i tioårsåldern, jag tyckte den var hemsk, men jag gillade den ändå. Unugunun verkar vara nån sorts rymdvarelse som olovandes bosätter sig hos en familj och terroriserar den. Familjen kan inte säga något till utomstående eftersom 'det är en skam att ha en Unugunu hos sig'. Efter några dagar sparkar de ut Unugunun och en befriande känsla infinner sig. Ungefär som när jag bestämde mig för att sparka ut losern ur mitt liv.

Losern

Det här är jag, 9 år gammal, 1985. Bilden har suttit i mitt gamla fotoalbum i tjugotre år och nu delar jag med mig av den till er. Jag vet inte varför men det bilden representerar för mig är att jag är en loser, eller var en loser. Jag kommer ganska väl ihåg hurdan jag var då, hur jag tänkte och hur jag inte tänkte. Då visste jag ingenting om psykologi, eller att man kan förändra sitt tänkande och sitt beteende. Jag identifierade mig med loser-begreppet väldigt länge, kanske jag tyckte att det var något tryggt att hålla sig till, att veta att om jag inte förväntade mig något av mig själv så skulle ingen annan göra det heller och kraven på mig skulle minska, eller nåt. Vilket naturligtvis är ett felaktigt tankesätt. Jag tänkte fel i mycket då. Men förändringen skulle komma.

The dead shall rise again

Det är svårt att blogga. Man måste ju ha något intressant att säga. Man måste ha *nånting* att säga. Vad har jag att komma med? Mitt liv är ju ganska ointressant. Det är få människor som delar mina intressen. Det som kommer ur min mun är oftast ogenomtänkt och irrelevant.... bla bla bla.
That's loser talk. Slut med det nu. Håll utkik efter många nya och intressanta inlägg.

Bli aldrig chef

Det sa ett av mina befäl i lumpen: Bli aldrig chef, du får bara en massa papper att hålla reda på. (För er som inte omedelbart fattar kopplingen till bilden ovan så föreställer den Zach Grenier som spelade kontorschefen i 'Fight Club'). Okej, papprena är väl inte hela världen, det finns nåt som heter pärmar som är ett praktiskt påfund. Det är allt annat som följer med chefandet som jag skulle ha svårt för. Särskilt det att nästan oavsett hur bra jobb man gör så kan man räkna med att det alltid är några, ofta många, som inte gillar en, bara för att man är just chef. Människor gillar inte att få order. De vill inte ha någon som bestämmer över deras huvud. Vindögd som jag är försöker jag alltid att se båda sidor av saken och kan konstatera att det i det läget inte är så lätt att vara chef, och att man därför kanske bör ha viss förståelse för chefens situation. Även om man inte gillar honom och helst vill pressa honom på massor av pengar.

Tre veckor kvar

Blev totalt såld på Prison Break i höstas och sitter nu som på nålar inför fortsättningen. Den 29 januari börjar nya avsnitt att sändas. Allt håller toppklass: skådespelare, regi, filmning, ljussättning... kan inte påminna mig att jag har sett någon bättre produktion. Någon som vet när nästa DVD-box kommer?

Nu blir det mål... löst

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, säger man ju. Henkes mål i all ära, men den stora snackisen igår var nog ändå målet som aldrig blev av. Snacka om klantarsle! Men hockey är ju en fjollsport (så länge inte Sverige vinner OS- eller VM-guld), så vad kan man förvänta sig.

Spindelmannen är nog lite bögig ändå

Varför skulle han annars avbildas framför Centre George Pompidou av konstnären Harvey Redding? Men om Spindelmannen är lite gay så är det inget mot några av hans fiender. Kraven the hunter, till exempel, får mig alltid att tänka på Freddie Mercury.

Lego rockar fett

Tittade alldeles nyss på KOBRA i Sveriges Television och upptäckte den fantastiske konstnären Michel Gondry. Han har bland annat gjort videon till White Stripes 'Fell in love with a girl', en animerad film gjord med legobitar! Man kan inte annat än beundra.