Jag är en retard. Det är bara att erkänna, rätt upp och ner. Jag har försökt att dölja det genom att säga att jag hatar filmen Forrest Gump, delvis för att jag ogillar filmer som har med
retards "bara för sakens skull", men också för att första gången jag såg filmen, hösten 1997, tillsammans med några vänner, fick jag veta av en kompis att "DU kommer att ÄLSKA den filmen!" Just jag, alltså.
Nu är inte det här något jag beklagar mig över, inte heller något som hänger ihop med mitt tidigare nämnda
dåliga självförtroende (som är mycket bättre nu än för några år sen), utan bara ett - inte särskilt seriöst - konstaterande. Visst, jag är hyfsat allmänbildad, jag kan uttrycka mig begripligt och jag går inte omkring och skelar med tungan ute, men ofta tänker jag ologiskt och irrationellt, och handlar därför som om jag vore i total avsaknad av sunt förnuft. I övrigt finns det, förutom ovan nämnda filmvisning, en del sammanträffanden som är svåra att bortse från:
- Samhall ligger bara ca 100 meter från där jag bor
- Min favoritkaraktär i Knasen? Nollan, förstås
- När jag var liten (5-6 år) var jag ett tag kär i en tjej, som jag långt senare fick veta var utvecklingsstörd
Vart vill jag då komma med detta påstående? Kanske att det egentligen inte är så farligt. Snarare tvärtom, skulle jag säga. Retards har många fördelar jämfört med befolkningen i stort. Man är oftast glad och bekymmersfri, pga att man inte har koll på nånting så behöver man inte oroa sig för något, och man har en perfekt ursäkt för alla irrationella uttalanden och handlingar (och blogginlägg) man gör sig skyldig till. Så länge man inte gör som
Ben Stiller så är allt OK.
Labels: psykologi, retards, Tom Hanks
