Telefob

Ringa eller inte ringa, det är en ständigt återkommande fråga. Jag ringer i stort sett aldrig någon om jag inte är tvungen. Det händer ofta att jag vill ringa någon men avstår, och radar upp alla möjliga skäl till varför: Jag har egentligen inget att säga, personen jag vill ringa kanske är upptagen, jag har inte ringt personen förut så vi har egentligen inte den kontakten, jag kanske får en fråga som ställer mig och kan inte komma på något svar, jag kanske börjar stamma, det kanske är nån annan som svarar, etc. Det är väl just när det är någon jag inte har ringt förut som skräcken och fegheten gör sig påmind som mest. Att jag inser att jag bara är feg och just därför borde göra något åt saken och faktiskt ringa vem jag än funderar på att ringa, gör förstås inte saken lättare. Men när jag har sorterat bort alla bortförklaringar som beror på feghet, osäkerhet och antaganden som kanske inte stämmer, så finns det ett skäl till, som kanske väger tyngre: Man kan inte ringa till någon bara för att man känner sig ensam och vill prata - man måste ha något att bjuda på själv också, annars tycker folk bara att man är jobbig (det kanske de tycker ändå, även om man aldrig tar kontakt, men det är en annan sak). Det innebär att jag, för att ha något att prata om, måste rycka upp mig, skaffa ett mer aktivt liv och göra mer intressanta saker än att bara sitta hemma och kolla på film och samla på skit. Man kan ju t ex börja med att öppna dörren och gå ut.